Det går inte att backa in i framtiden! Så varför försöker upphovsbranschen?

Det går inte att backa in i framtiden. Men den traditionella upphovsrättsindustrin försöker och i onsdags fick de igenom ett EU-direktiv som kommer påverka varenda människa. Med hjälp av filter på internet ska de snabba på sin egen begravning. Upphovsrättsorganisationer jublar. Inte över den kommande begravningen, utan över att ”upphovsrätten värnas”.

Det är så mycket i den här affären som är så genomstolligt att det i princip kapat hela min tid den här veckan. Det betyder att den tilltänkta söndagstexten om att planera sin faktabok får ligga till sig för jag har ej kunnat koncentrera mig för att skriva klart den.

Istället klipper jag ihop en del av det jag skrivit på andra håll om veckans debacle (råkade visst lägga typ tio timmar också på att utöka texten). Jag är medveten om att det blir ganska långt och rörigt men det här är verkligen viktigt.

En dålig Monty Python-sketch

Sölve Dahlgren satte ord på vad jag kände när han jämförde med en Monty Python-sketch i inlägget En svart dag för internet – länkskatt, censurfilter och selfieförbud.

Själva lagförslaget är ett dåligt skämt. Hur är det då möjligt att upphovsrättslobbyn lyckas baxa det så här långt? Ja, senaste veckan har de framgångsrikt spridit det falska narrativet att allt motstånd mot förslaget har sponsrats av Google och Facebook. Till skillnad då från förslaget som från första början sponsrats av musikindustrin och de stora mediehusen.

Dramats huvudpersoner

  • Upphovsrättsindustrin = företag som lever på att förädla, distribuera och sälja upphovsrättsskyddat material till konsumenter. Exempelvis mediahus, förlagskoncerner, musikjättar och Hollywood. Livstid i nuvarande inkarnation: ca 1800 – 2025
  • Upphovsrättspersoner = skapare av verk med verkshöjd. Exempelvis författare, fotografer, musiker med flera. Under en period underleverantörer till upphovsrättsindustrin, numera med större valmöjligheter tack vare internet. Livstid: samma som mänskligheten.
  • Upphovsrättsorganisationer = organisationer som (ska) tillvarata upphovsrättspersoners rättigheter. Normalt en motpart till upphovsrättsindustrin, men i detta fall en lierad.
  • Internetjättarna = de nya spelarna som ritar om spelplanen och konkurrerar ut upphovsrättsindustrin. Livstid: ca 2000 – >?
  • Upphovsrättslobby = resursstark grupp som på uppdrag av upphovsrättsindustrin jobbar med att påverka opinionen. Deras favoritslagord är att de värnar kulturskaparnas inkomster, inte sina uppdragsgivares.

Munkar försöker stoppa tryckpressen, Platon bekymrad

Snabbversionen om du missat alltihopa är att upphovsrättsindustrin har bekymmer. De tjänar inte pengar som förr. Det beror på att världen förändras och distribution av verk går från att vara analog till att vara digital. En effekt är att gamla monopol försvinner och nya företag startas. Motdraget från dinosaurierna är lobbying. De tror att om de sätter krokben för utmanarna så kommer de att överleva.

Krokbenet består av bland annat utökade uppladdningsfilter. De kommer att bli dyra, ineffektiva och snabba på begravningen av den traditionella upphovsrättsindustrin. Tyvärr kommer vi författare att få betala en del av notan. Samtidigt som vi får det tuffare att nå ut till våra läsare.

Om vi skulle flytta scenariot från den pågående digitala samhällsrevolutionen till andra halvan av 1400-talet så skulle det se ut så här. Gutenbergs tryckpress gjorde succé. Alla som kopierat böcker för hand blev därför överflödiga. Hade de haft tillgång till dagens lobbying hade de sett till att trycksvärta blev förbjudet och att enbart purpurfärgat bläck fick användas i tryck. Eller något annat som gjorde att det blev dyrare och svårare att trycka. Sedan skulle de orkestrera att alla som skrivit böckerna skulle ställa sig upp och jubla ”hurra nu har vi värnat vårt levebröd”.

Poängen i min påhittade jämförelse: förbudet mot svart trycksvärta försenar möjligen omsvängningen från handskrifter till tryckta böcker. Det räddar kanske handskriftkopierarnas jobb ett tag. Men gör det någon skillnad i plånboken hos Platon och Aristoteles som skrivit verken?

Digitaliseringen är en samhällsrevolution

Vi lever mitt i en digital samhällsrevolution. Notera orden. Hela samhället kommer att förändras på genomgripande sätt. Vi kan ana magnituden genom att titta bakåt på några av de dramatiska omvälvningar världen har genomgått tidigare. Exempelvis övergick vi i Sverige en gång från att vara kringvandrande jägare till bofasta bönder. Jordbruket förändrade landskapet, matvanorna och faktiskt vilka som bodde här (DNA-forskning visar att det snarare var en våg av nyinflyttade som började bruka jorden, inte jägarna som skolade om sig). Under den industriella revolutionen på 1800-talet ändrade landskapet skepnad igen när landsbygden övergavs till förmån för städer. För första gången började människor leva med fasta arbetstider året runt. Den nuvarande revolutionen kommer troligen också förändra var vi bor, hur landet ser ut och vår syn på arbete. Tekniksprång möjliggör små små förändringar som i sin tur kan starta en lavin av samhällsförändringar.

Jag vill ta ett litet detaljexempel som gjorde mig uppåt i veckan som gick. Kvinnor får i genomsnitt vänta sex år länge än män för förmaksflimmerdiagnos. Vilket gör att de löper större risk att få stroke under åren de går runt utan behandling. Hur ska denna ojämlikhet i vården lösas? Genom utredningar? Eller lagstiftning? Svaret är: genom ny teknik. I veckan släppte Apple en ny klocka som kan mäta EKG. Det vill säga klockan mäter hjärtrytmen kontinuerligt utan att personen behöver besöka ett sjukhus. Datan kan sedan analyseras av programvara. (Jag kan lugna eventuella äppelallergiker med att det finns flera alternativa konsumentprodukter). Det här betyder att problemet med sen och sned diagnostisering snart är ett minne blott. Dessutom minskar trycket på fysiska mottagningar då alla kan mäta sitt EKG hemma. Hurra!

Om du tycker att detta exempel var väldigt långt utanför ämnet så notera detaljer som att diagnostisering flyttar från ett fysiskt sjukhus till hemmet samt att denna innovation kommer från en av internetjättarna. Sedan är det privatpersoner själva som bekostar den nya medicintekniska utrustningen, medan besparingen på sikt är enorm för samhället då strokebehandling är väldigt kostsamt. Patienter och sjukdomar består, medan vårdens organisation och betalningsmönster förändras. Det gäller att hålla ordning på vad som är bestående och vad som är föränderligt.

Kulturskapare består, allt annat förändras

När det gäller kulturskapande och den pågående samhällsrevolutionen så upprepar jag det jag skrivit på flera ställen tidigare:

  • kulturskapare behövs
  • konsumenter behövs
  • mellanhänder är utbytbara.

Mellanhänder är himla bra på många sätt. Men det är inte samma sak som att de är nödvändiga. Dessutom förändras de. En del försvinner och andra tillkommer. Vi som skapar behöver ibland byta mellanhänder.

Hur människor uttryckt sig och konsumerat kultur har ändrats många gånger genom historien. Tryckta berättelser är faktiskt en parentes i historiskt perspektiv. En gång i tiden ristade människor konstverk i grottor och lyssnade på hjälteepos runt lägerelden.

Jag vet inte hur runristarnas affärsmodell såg ut under vikingatiden. De kanske var slavar, de kanske fick högvis av pälsverk i betalning av lokala hövdingar som beställde verken. Men för att runristaren skulle få mat på bordet så är det affärsmodellen som är väsentlig, inte mediet han arbetade i eller hur verket distribuerades till konsumenterna.

Förstår ni vad jag försöker skriva? Materialet är ej väsentlig, distributionen är ej väsentlig. Det är affärsmodell som är väsentlig. Hur vi som skapare tar betalt.

Det upphovsrättsorganisationerna gjort nu genom att stödja upphovsrättsindustrin är att de röstat på distributionsform, snarare än affärsmodeller. Det vill säga de har röstat på sten, mot papper. Eller på handskrifter före tryckta böcker. När de hade varit bättre om de ägnat sig åt frågan om hur vi ska ta betalt.

Vi är grundförutsättningen för att konsumenterna ska få nya kulturupplevelser. Vi ska inte nöja oss med att småsmulor från dinosauriernas bord. Särskilt inte när dinosaurierna ligger i dödsryckningar.

Döda författare en guldgruva

Ovan gjorde jag ett försök att förklara schismen genom att jämföra med tryckpressens intåg. Tryckpressen förändrade bokbranschen. Plötsligt gick det att massproducera läsning. Böcker blev betydligt billigare och fler än adel och kungar fick möjlighet läsa böcker. Samtidigt var det himla otur för de som jobbat med hantverket att för hand kopiera Bibeln, Platon och Aristoteles skrifter.

Jag hoppas att ni noterat att den där förändringen handlar om förpackning och distribution av texten, inte själva författarna. Det finns en anledning till att jag valde att nämna Platon och Aristoteles som exempel på författare. Dels tror jag att deras verk var sådana som kopierades flitigt under medeltiden. Dels var de sedan länge döda.

Stora delar av upphovsrättsindustrin tjänar idag mer pengar på äldre titlar, så kallad back-list, än på att lansera nya stjärnor. Att nå ut med ny musik och nya författarskap är dyrt. Att släppa äldre material i nyutgåvor är billigare. Publiken finns redan och dessutom slipper man betala så mycket till den som skapade verket. Antingen har upphovsrätten löpt ut eller så har aningslösa kulturskapare skrivit på ruttna avtal för sina äldre verk. Kulturskapare är inte nödvändigtvis driftiga affärspersoner och alla har inte insett att äldre verk är en potentiell guldgruva som bör behandlas därefter.

Detta betyder att upphovsrättsindustrins intresse och kulturskapares intresse skiljer sig åt. Särskilt gäller detta nya kulturskapare. För dem är det viktigare att få chansen att debutera, än att Jane Austen kommer ut i sjuhundratolfte upplagan. (Inget ont om Jane Austen, eller nyupplagor!).

Upphovsrättsindustrin har större intresse av äldre material

Mikael Pawlo lyfter i Upphovsfel i Europa – en lösning värdig Pyrrhus upp ett exempel på hur upphovsrättsindustrins och upphovsskaparnas intressen krockar inom musikens värld. För algoritmer är det svårt att avgöra om ett musikstycke är ett plagiat, eller ett nytt verk skapat med inspiration och influenser från tidigare generationers verk. För industrin är det viktigaste att värna äldre material. Det finns bara ett visst antal ackord vilket gör att om man skruvar algoritmerna till att skydda äldre material så riskerar mycket nytt att fastna.

Mardröm 1: selfieförbud

Det är kanske dags att prata om de detaljer i det nya direktivet som snurrat runt i media. Det är tre saker:

  • länkavgift/länkskatt
  • uppladdningsfilter/censurfilter
  • selfieförbud/panoramafrihet.

Vi börjar med den sistnämnda, det som gömmer sig bakom ordet panoramafrihet. Det här inlägget har bara ett enda foto (samt en skärmdump, vilket är extremt sparsamt för min del). Fotot är en selfie framför Brahehus. Det är en ruin från 1600-talet. Det betyder att arkitekten är död sedan mer än 70 år och ingen kan komma och kräva mig på pengar för hans räkning. Därför vågar jag både ta bilden och visa den. Hade jag tagit bilden i närmaste stad hade det kunnat slinka med följande dyrbarheter i bakgrunden:

  • offentliga statyer (bildupphovsrätt)
  • fotbollsmatch (ägs av bolaget som sänder)
  • reklam (ajajaj, det kan finnas en fotograf som äger bilden).

Förstå vilken satans mardröm det här är för mig som skriver reseguider! Jag får sluta skriva om städer och hålla mig till svampar.

Mardröm 2: ännu mer godtycklig censur på Facebook

Uppladdningsfiltren ska enligt förespråkarna hindra att upphovsrättsskyddat material får vingar i sociala medier och sprids utan att den som skapat det får betalt. Det låter kanske bra att det inte ska gå att dela material som någon har skyddat.

Det finns en hel radda med filter på Facebook redan. Ett ska skydda oss mot nakna bröst. Det filtret stoppar bilder från kroppsaktivister, bröstcancerinformation och tusenåriga konstverk. Statyn Venus från Willendorf klassades exempelvis som pornografi.

För Cancerfondens bröstcancerskola blev Facebooks censur ett lyft för kampanjen som fick extra uppmärksamhet. Cancerfonden hade personal som hade tid att bestrida censuren. Jag har klasar med vänner som inte orkat bråka när deras bilder censurerats. Andra låter bli för att inte riskera att bli helt avstängda. För de behöver Facebook för att nå ut till sina läsare. (Det är för övrigt väldigt dumt att göra sig beroende av en plattform).

Notera ”har skyddat” ovan. Det är inte samma sak som upphovsrättsskyddade verk. Facebooks filter kommer inte omedelbart själva kunna den gränsdragningen. Om någon skyddat ett citat från Shakespeare kan du ej citera Shakespeare på nätet. Det är sedan upp till dig att bevisa varför du ska få citera Shakespeare. (Om du inte tror att något i den stilen skulle kunna hända, googla på cockygate. Delvis annorlunda men slutade i domstol).

Vi får betala de nya filtren

En och annan kulturskapare har uttryckt att de ser fram emot att de rika internetjättarna äntligen sätts åt och ”får betala” när de nu underlättar för människor att stjäla från kulturskapare (samt för kulturskapare att skapa sig en publik och nå ut till presumtiva konsumenter).

Det är helt rätt att Google och Facebook är stora företag med stora budgetar. De har därför råd att betala en hel hög med programmerare som fixar fler filter. Det är inget problem för dem.

Internetjättarna kan lätt fixa fram nya pengar. Inte genom någon sedelpress i Silicon Valley utan genom att höja priset för användarna. Det vill säga de små och stora företagare som vill utnyttja nätverket för att marknadsföra sina produkter.

Sådana som jag alltså. 1940,43 kr är vad jag betalt Facebook hittills i år. I princip alltihop är för att dra läsare hit till den här sajten för att berätta om min senaste bok.

Alla jag pratat med har noterat att det för varje kvartal blir dyrare och dyrare att annonsera på Facebook. Inte kommer det att bli billigare när de nya filtren ska betalas. Det gör att det ej kommer vara lönsamt för min del då annonserna kommer kosta mer än vad jag tjänar på böckerna.

Nu finns det många andra sätt att nå ut med mina böcker på. Men de tar mer tid, vilket gör att jag inte hinner skriva lika många böcker. Så det blir alltså färre böcker från mig framöver. Tack för den alla som röstade för!

Censurfiltren ger inte en spänn till författare

Cory Doctorow går i Today, Europe Lost the Internet. Now, We Fight Back igenom varför uppladdningsfilter inte ger en spänn till någon författare, inte stoppar en enda pirat men trasslar till livet för allmänheten. De tjuvar som har som jobb att knäcka filter gör det lätt, det är alla andra som fastnar i dem.

The reality is that filters primarily stop legitimate users (including creators) from doing legitimate things, while actual infringers find them relatively easy to get around.

Filtrens främsta effekt är att de sätter upp hinder för nya företag i tekniksektorn. Vi kan säga att de som vill sätta åt teknikjättarna just gav dem den finfina presenten att de slipper konkurrens.

There are precious few companies in the world who have that kind of capital: the US-based tech giants, and the Chinese-based tech giants, and a few others, like Russia’s VK.

Små sajter ska dock undantas från kravet på filter så jag tror jag tryggt kan dela länkar hur mycket jag vill här på dinbokdrom.se. (Återigen: egen webbsajt är guld värd!).

Den bakvända länkavgiften

Det lustiga i kråksången är ändå den tredje punkten: länkavgiften. Sajter som Facebook och Google ska tvingas teckna licens för att visa länkar till vissa webbsajter, som morgontidningar. När denna del sätts i kraft så kommer trafiken till de sajter som bett om den att strypas. De har alltså agiterat för sin egen strypsnara. Låt mig förklara hur.

Jag skrev ovan att jag hittills i år betalt 1940,43 kr till Facebook för att ni ska komma hit och läsa vad jag skriver (och bli så förtjusta att ni bums beställer högvis av mina böcker). Det vill säga jag betalar för att sprida reklam för den här sajten. Reklamen är i form av så kallade länkar. De består av en skitsnygg bild och en spännande rubrik (förr kom det även med en extremt intresseväckande teaser från artikeln). Jag lägger ner en del tid på att få dessa länkar så lockande som möjligt för att så många som möjligt ska komma hit. Det är sedan här som ni konsumerar själva materialet. Det är för närvarande helt gratis för er. Ibland har jag experimenterat med olika möjligheter för den som uppskattar arbetet att lämna dricks. (Det kan vara något som återkommer).

Varje gång som någon annan delar en länk till mina sajter så får jag gratis läsare som jag slipper betala för att locka hit. (Hint: jag blir jätteglad då!). De stora mediehusen resonerar tvärtom. Istället för att betala för att få spridning, vill de få betalt av Facebook. Alltså, Facebook ska betala om någon väljer att dela en reklamlänk till en artikel i vissa dagstidningar. Argument är att dagstidningarna på detta sätt ska höja sina intäkter, pengar som de sedan ska dela med sig av till de frilansare som skapat materialet.

Notera att det är reklamlänkar vi pratar om, inte själva artikeln. (Sedan finns det olika uppgifter om det räcker med att två ord från rubriken är med eller om den typen av kortlänk ska vara undantagen). De allra flesta dagstidningar har det mesta av sitt material bakom betalväggar. Undantaget är brittiska the Guardian som har valt en annan affärsmodell. De ber om donationer från läsarna. Men de flesta tidningar har alltså materialet bakom betalvägg (som kräver prenumeration – när kommer möjligheten att enkelt styckbetala för att få läsa de artiklar man blivit nyfiken på utan att sitta fast med en prenumeration???).

Dagstidningarna har tänkt sig att Facebook ska betala för att människor ska klicka sig bort från Facebook. Alltså raka motsatsen till vad Facebook är intresserade av. Det ligger i Facebooks intresse att människor stannar så länge som möjligt på Facebooks sajt. Den enklaste lösningen för Facebook att helt enkelt censurera länkar från nyhetssajter som kräver betalt. Censur står ju ändå högt i kurs nuförtiden.

Det här är inget långsökt scenario. Det var precis vad som hände när en typ av länkavgift testades i Spanien 2013. Google News stängde ner sitt kontor i Spanien. Det ledde till att antalet besökare på spanska tidningen El País tvärdök.

Licenser i den stil som nu röstats igenom blev lag 2016 i Tyskland. Enligt en artikel i Wall Street Journal gav utgivarna bort licenser gratis till Google, hellre än att tappa trafiken därifrån.

Så de där ökade intäkterna som dagstidningarna ska dela med sig av till frilansare, räkna inte med något stort pengaregn. Hela striden handlar inte om vem som ska få betalt, utan om makt skriver Anna Troberg i Ett stort bakslag för det dynamiska, kreativa och demokratiska internet.

Mediahusen kan skydda sig på två minuter

Efter detta behöver vi muntras upp. Veckans roligaste läsning bjuder Lars Wilderäng på. Han tipsar de stora mediejättarna hur de på två minuter kan göra sina webbsajter helt osynliga på nätet. Det behövs ingen länkskatt eller dyra filter för att de ska försvinna från både Google och Facebook. Blogginlägget Bonniers och Schibsted: så här tillämpar ni länkskatten redan idag avrundas med:

Och ni läsare – glöm nu inte att hjälpa Bonnier och Schibsted. Dela inte deras tidningar Dagens Nyheter, Expressen, Dagens Industri, Sydsvenskan, SvD och Aftonbladet mfl i sociala medier, så de slipper bli profiterade på.

Inte EUs fel, utan EU-politikerna

Det som hände i onsdags var att EU-parlamentet röstade igenom ett direktiv som i somras fick nej i EUs rättsliga råd. Sannolikheten att det nya direktivet stoppas av EUs ministrar är inte särskilt stor, men vissa avarter kanske kan försvinna under förhandlingarna med medlemsländerna. Det är för övrigt inte bara människor som bor i EU som påverkas. Jag har läst en del amerikanska diskussioner om att hädanefter kanske ingen vågar länka till webbsajter baserade i ett EU-land av rädsla för att drabbas av krav på betalning. Det är säkrare att hålla sig borta från allt som är skapat i ett EU-land.

När jag skrivit om det nya direktivet i sociala medier har en och annan svarat att Sverige borde gå ur EU. Det tycker jag är en extremt dålig idé. EU behövs i högsta grad som motpol när Putin och Kina skramlar i ena änden och Trump twittrar med fingret på en rejäl kärnvapenarsenal i den andra. Sverige får ut många bra saker från EU.

Även den nya upphovsrättslagen var från början ett bra initiativ. Upphovsrätten skulle moderniseras och harmoniseras. Det var bra och nödvändigt. Det finns en hel del vettigt i det nya direktivet också. I varje fall tror jag att det blivit enklare för muséer att kopiera upphovsrättsskyddat material för att kunna bevara det. Men under processen dök det upp konstiga tillägg.

Om jag förstått rapporteringen från Strasbourg korrekt så var det framförallt länder som ligger lite efter i den digitala samhällsrevolutionen som röstade för det nya direktivet. Det är förståeligt om de som har lägre kunskap är mer skraja för framtiden.

När det gäller de svenska EU-parlamentarikerna så var de splittrade. Centerns Fredrick Federley, miljöpartiets Max Andersson och vänsterns Malin Björk röstade exempelvis emot. Federley är förbannad över att de tre punkterna jag nämnt ovan och säger att det är feltänkt på flera sätt. Max Andersson har bland annat skrivit att ”Censurmaskinen” är inte svaret på svenska artisters problem. Malin Björk skriver att direktivet äventyrar den personliga integriteten. Även moderaterna och liberalen röstade emot. Däremot röstade socialdemokraterna och FI för.

Kom ihåg detta i maj 2019 när det är dags att gå till valurnorna för att rösta på våra representanter till EU-parlamentet!

Dyrare, svårare och sämre

Jag är författare och illustrerar mina böcker med egna foton. Jag använder internet för att nå ut med mina verk. Så vitt jag kan se innebär de har utsikterna följande.

  • Det blir dyrare och tar mer tid för mig att nå ut med mina böcker till läsare. Vilket gör att jag kommer skriva färre böcker.
  • Jag riskerar att utsättas för godtycklig censur varje gång jag ska dela något jag skapat i sociala medier.
  • Det blir en ren mardröm när jag ska välja bilder till mina reseböcker.

Totalt sett blir det färre böcker och mindre pengar i plånboken för min del. Så jag avstår från att jubla över att ”upphovsrätten värnas”. Jag är faktiskt förbaskat mycket mer intresserad av hur jag ska tjäna pengar, än av att sätta upp ineffektiva hinder för folk. Att utbilda folk i att respektera upphovsrätten däremot tycker jag skulle vara betydligt mer relevant. Samt förstås utveckla teknik som gör det enkelt att betala skaparna. Mer pengar till oss!

I grunden är jag optimistisk. Jag tror på teknikutvecklingen. Nu håller jag tummarna för någon innovation i stil med EKG-äppelklockorna, något som löser det uppkomna problemet.

Tills dess tackar jag för att jag fortfarande har möjlighet att skriva precis vad jag vill här på min egen sajt. Alldeles oavsett om någon enda person hittar hit så är det en befrielse att ha möjligheten.

Tack!

Mer läsning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.