En författares bästa vän är fyrbent

Har du fått rådet att inte vänta på inspiration och istället plantera häcken på stolsdynan och händerna på tangentbordet? Det är ett råd jag hörde många gånger som nybörjare. Idag vet jag att det är ett skräpråd. Det är förvisso sant att det krävs timmar vid tangentbordet för att skriva en bok. Det ligger något i uttrycket att skrivande är mer transpiration än gudomlig inspiration.

Men att bara sitta framför datorn fungerar ej i längden. Det kan fungera för en bok eller två men sedan är det stopp. En morgon kan du inte komma ihåg hur du ska stava det där landet där svenska talas. Du kommer ihåg att det heter S-w-e-d-e-n på engelska men vad heter det på svenska? Det kan visserligen Google berätta det för dig, men det är inte kul att tappa delar av språket om man lever på sin förmåga att formulera sig. Det finns dock värre alternativ. Som att vakna på akuten eller plötsligt inte ta dig ur sängen.

Högpresterande empatiska personer som bollar flera olika jobb ligger i riskzonen för att drabbas av allehanda trötthets-åkommor som skapar bestående hjärnförändringar.

Det bästa vaccinet för att slippa drabbas är enligt mig en hund. En hund kräver nämligen regelbundna promenader alldeles oavsett väderlek och var i manuset du råkar befinna dig. Hunden tvingar dig att ta en paus med jämna mellanrum. Det finns fler fördelar. Hundpromenaderna ger dig tillräckligt med motion för att undvika tre fjärdedelar av läkarlexikonet och därmed förlänger hunden livet med flera decennier så att du kan skriva åtminstone ett dussin böcker extra. Dessutom visar ny forskning att den del av kroppen som har allra mest nytta av motion är skallen. Tydligen tänker vi mycket bättre och blir mer kreativa av att motionera.

Många författare kan vittna om att intrikata intrigproblem har löst sig av sig självt under en skogspromenad. Hjärnan jobbar vidare med manuset medan du promenerar och när du återvänder till datorn så går det snabbare att skriva.

En bonus med en hund är att du alltid har någon som kan lyssna på när du berättar om ditt manus, alldeles oavsett hur många gånger du berättat.

Under många år var jag deltidsmatte till en hund som inte bara höll ordning på promenadtider utan var rena mat- och sovklockan. Han väckte mig om jag försov mig, skällde ut mig efter noter om jag hoppade över lunch eller inte gick och la mig i tid. Han hade kommit fram till att 40 minuter var lagom som ett skrivpass, därefter kom han svansande och la huvudet i tangentbordet. Det gick att snooza honom en stund men sedan återkom han med ett par strumpor i munnen. Om jag ändå ignorerade honom så blev resultatet kostsamt både på kort och lång sikt.

Han gick bort sommaren 2016 och jag saknar honom oerhört mycket. Mitt stora mål är att jag på sikt ska ha en livsstil utan affärsmöten så att en släkting till honom kan bli författarhund hemma hos mig.

Till dess så nöjer jag mig med en pulsklocka. Den är inte alls lika söt och har nackdelen att den är lätt att ignorera. Men den surrar till och säger ”rör dig” med jämna mellanrum. Och om jag följer det rådet så får jag faktiskt mer gjort samtidigt som jag sover bättre och lever ett författarliv som är hållbart i längden.

Den här är ett utdrag ur boken 10 tips för att leva på din kreativitet. En bok som ger tips för en långsiktigt hållbar livsstil för kreativa personer. Läs fler utdrag med hjälp av taggen kreativ livsstil. Har du förslag till boken, hör gärna av dig! 

Mer läsning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *