Joanna Björkqvist berättar om vad hon gör som redaktör

Först ut under 2016 är ingen mindre än Joanna Björkqvist, Onsalabo, redaktör och en av Förverkliga din bokdröms två författare.

Tillsammans med Kristina Svensson släppte jag Förverkliga din bokdröm 2012 och jag tycker det är en trevlig tradition att följa upp med vad som hänt oss som var med i boken under åren som gått.

2015 har varit ett spännande år för mig på många olika sätt. I februari kom min reportagebok Våra älskade orkade inte leva ut på Grim förlag. I boken intervjuar jag åtta anhöriga till en, två eller tre familjemedlemmar som tagit sitt liv. Även två personer som i sin yrkesroller kommer i kontakt med både anhöriga och människor som går i självmordstankar intervjuade jag, en psykoterapeut och en präst.

Boken fick stor uppmärksamhet tack vare sitt tabubelagda ämne och jag var med på både radio och tv och syntes i tidningar och på bloggar. Det var en turbulent och härlig tid och på bara ett par veckor hade boken sålt så bra att tryckningen var betald. Visserligen var det min förläggare Annika Bengtsson och Grim förlag som bekostade utgivningen och inte jag själv, men det är ingen tvekan om att det är betydligt roligare att vara en inkomstkälla för förlaget än en belastning.

Att vi så snart gick med vinst gladde mig mycket, men det som gjort mig allra nöjdast och stoltast under året har utan tvekan varit alla fina ord som läsare har förmedlat till mig sedan de läst och blivit berörda av mina fantastiska intervjupersoners berättelser.

Alla manus mår bra av en redaktör

Jag har också jobbat som redaktör för flera böcker, som nu är utgivna på olika förlag, under året och det är också ett roligt och spännande arbete. I första hand är jag redaktör för alla böcker som kommer ut på Grim förlag, där alltså mina egna böcker ges ut, men jag jobbar också åt externa författare.

Många som sitter i åratal och filar på sin debutroman undrar om det verkligen är någon idé att skicka sitt manus till en lektör eller en redaktör, för när de väl är klara är väl manuset helt perfekt?

Nja, riktigt så enkelt är det faktiskt inte. Jag skulle vilja påstå att alla manus mår bra av att få ett par extra ögon på sig. Som författare blir man lätt blind för sin text och man har dessutom umgåtts så länge med sina karaktärer att man känner dem så väl att man antingen skriver för lite om hur de tänker och agerar, så det blir ologiskt för en utomstående eller för mycket, så att det blir tjatigt och trist.

Redaktören kan fixa logiska luckor

Det är dessutom lätt hänt att handlingen brister i logik eller att det som händer känns osannolikt. Vad som är rimligt eller inte i en berättelse hänger på hela sammanhanget. Ingen höjer på ögonbrynen när Harry Potter och hans vänner susar runt på kvastar när de spelar quidditch för det är helt i linje med bokens genre och story.

Men när jalusin plötsligt går ner i matbutiken i centrala staden fast det är mitt på ljusa dagen och en galning vid köttdisken vrålar att samtliga ska lägga sig ner för nu är alla hans gisslan är det osannolikt att omvärlden inget får veta på en hel timme. Kommer det inte nya besökare till butiken och kikar in genom springorna i jalusin och undrar varför alla ligger ner? Är det ingen där inne på golvet som ringer 112 från sin mobil? Inte heller någon som twittrar eller instagrammar? Världen ser inte riktigt ut som när författaren själv växte upp, utan sociala medier och snabbheten i informationsflödet är något som man hela tiden måste ha i åtanke. Väldigt lite sker i det fördolda idag.

Det kan även handla om att personer agerar på ett sätt som inte stämmer överens med hur de tidigare etablerats. Om man skriver om en trettioårig man som tränar på gym fyra dagar i veckan, joggar de övriga tre, har ett fysiskt arbete som snickare eller byggarbetare är det inte helt givet att han beställer ”Dagens vegetariska” och ett glas vitt vin när han går ut med sina polare på After Work på fredagskvällen. En stor stark och en rejäl köttbit tillfredsställer mycket bättre hans behov av protein och det är han säkert medveten om när han tränar så mycket som han gör, så menyvalet framstår som aningen märkligt.

Inom rimliga gränser får man naturligt tänja på det förväntade för annars blir läsningen tämligen trist, men det ska vara på ett sätt som väcker mer nyfikenhet än irritation.

Språkliga grodor och upprepningar

Rent språkligt fastnar man också ofta i egna uttryck som känns väldigt upprepande för en utomstående läsare, men som man själv inte reagerar på eftersom det är en del av ens vanliga språkbruk. Tre personer i en och samma roman kan till exempel inte få säga ”Ljuvliga du – äntligen!” och kindpussas varje gång de träffar en vän, för det är för ovanligt i verkliga livet.

Inte heller får flera utbrista ”Milda makter, jag tror jag dånar!” då och då för det är både gammaldags och ovanligt i vardagslag. En karaktär får gärna ha tokerier som dessa för sig, om det passar i övrigt, men det får hållas exklusivt för en enda. Dock tillägger jag gärna här att jag älskar när författare vågar ta i och låter sina karaktärer få vara lite smågalna genom att ha en udda hobby, alltid bära randiga strumpor eller gilla speciell musik.

Flera personer ska heller inte himla med ögonen i tid och otid, trumma i bordet på möten eller ha andra kroppsliga knasigheter för sig som att hosta ljudligt, knaka i fingrarna eller sträcka på sig så att glipan mellan t-shirten och byxorna syns. Någon får gärna göra något fysiskt som detta ibland, men inte alla och framför allt inte för ofta.

Man ska också undvika klichéer och slitna uttryck som att någon är hungrig som en varg eller snabb som en vessla. Ta istället tillfället i akt att skapa nya uttryck och ta ut svängarna i språket. Språket lever och vi som arbetar med det dagligen har alla möjligheter att påverka utvecklingen. Ett strålande tillfälle som vi inte ska låta gå förlorat.

Skillnad på lektör och redaktör

Jag föredrar att arbeta som redaktör och inte lektör. En lektör läser hela ditt manus och kommenterar i stora drag din berättelse och kommer med övergripande förslag på förbättringar inom de flesta områden, men man brukar säga att en redaktör kommenterar ännu mer in i minsta detalj och det är det jag brukar göra.

Det finns inte ett kommatecken eller en stavelse som inte varit föremål för min kritiska blick under läsningens gång. Jag läser alltid några timmar i stöten för att komma in i språket, tempot, handlingen och karaktärernas liv. Åtskilliga timmar ägnas åt varje manus och jag kommenterar allt jag reagerar på i en text. Till och med karaktärernas namn, sexliv och val av te. Det är faktiskt sant.

Det händer också titt som tätt att jag ritar uttrycksfulla smileys i marginalen. Om något är lätt chockerande gör jag en figur med uppspärrade ögon och en prick till mun, om något är riktigt sorgligt ritar jag en med ögon som det sprutar tårar ur och om det är något finurligt blir det förstås en blinksmiley.

För mig fungerar det alltid bäst att läsa på papper, för det är där jag kan brodera ut mina kommentarer ohämmat och också rita figurer eller dra streck och pilar. Ord som upprepas alltför ofta ringar jag in för då blir upprepningarna visuellt tydliga genom att det kan bli fem-tio ringar på en och samma sida.

Jag brukar säga att jag inte ska vara den första instansen, utan när ett manus passerat några vänners reflekterande granskning och gärna också en lektörs skarpa ögon, då kan jag komma in.

Jag är nämligen så vansinnigt petig att det annars kan bli fler kommentarer än ursprungstext på sidorna och är man total nybörjare på att ta kritik kan det komma som en chock. Anledningen till att kommentarerna ibland blir så omfattande är att jag hela tiden vill förklara varför jag tycker si eller så. Det är inte bara så att jag sätter en röd bock i kanten och så ska författaren förstå att det var något fel där någonstans. Tvärtom har det hänt att jag skrivit en halv A4 för att förklara vad som brister och också gett förslag på åtgärder.

Flera författare som jag varit redaktör för tycker att de fått upp ögonen för sin text på ett helt annat sätt när jag har kommenterat och några har till och med sagt, efter mina påpekanden, att de inte kan förstå att de skrivit så illa/ologiskt/konstigt från början. Det gör mig jätteglad för jag vill ju inte bara att det manus de skriver på just nu ska bli det bästa någonsin utan jag vill också att de utvecklas rent generellt i sitt skrivande.

Samtidigt är vet viktigt för både författaren och mig att alltid ha längst fram i pannloben att det är författaren och inte redaktören som äger texten. Jag analyserar, kommenterar och kommer med förslag, men det är aldrig jag som gör ändringarna. Dem gör alltid författaren själv och därmed står det självklart hen helt fritt att följa mina råd eller förkasta dem.

Joanna har en till reportagebok på gång

Just nu skriver jag på en ny reportagebok och den kommer ut någon gång under 2016 på Grim förlag. Temat är fortfarande lite hemligt, men precis som förra gången blir det många gripande berättelser som jag tror kommer att beröra läsarna. Parallellt kommer jag också att jobba som redaktör både för Grim och för författaraspiranter eller författare som ligger på andra förlag.

Det är väldigt kul att få växla mellan de olika rollerna och jag lär mig själv massor av varje manus. Oavsett om det är jag själv som är författaren eller om jag är redaktören.

Jag tror att 2016 kommer att bli ett fantastiskt år. Ytterligare ett spännande år fullt av intressanta utmaningar och spännande upplevelser.

Precis som jag vill ha det.

Stort tack Joanna för din utmärkta genomgång med tydliga exempel på vad en redaktör kan göra för ett manus. Stort lycka till med nästa reportagebok!

Tips följ Joannas författarblogg.