En gång för mycket länge sedan, på Hedenhös tid, gjorde jag mig beredd att skicka in mitt allra första manus till förlag. Det var så man gjorde hade jag hört. Jag hade också läst att det var viktigt att bara skicka till de förslag som verkligen matchade mitt manus. Därför spenderade jag veckor på att lusläsa förlagswebbsidor. De flesta verkade specialisera sig på smal konstig litteratur jag aldrig hört talas om. Till slut hade jag en lista med tre noga utvalda förlag som jag kunde tänka mig att anförtro min dyrgrip. Jag konkade hem papper och köpte bläckpatroner – för det här var på den tiden man skickade manus på papper. Efter en del pysslande var mina värdefulla paket klara. Jag tog med en kompis som dokumenterade den stora stunden när jag la dem på den gula lådan.
Den stora tystnaden
Sedan satt jag klistrad vid telefonen. Ingen ringde. Dagarna blev till veckor som blev till månader. Till slut så kom det ett par standard-refuseringar. Sju års slit och så fick jag bara ett futtigt tack, men nej tack. Inget mer. Inte minsta lilla personliga info eller tips om vad jag borde förbättra på sidan 152. Jag var upprörd och mejlade ett av förlagen: vad menade de? En vänlig själ förbarmade sig över mig och svarade att de fick in många manus och inte hade möjlighet att läsa alla. Det här stämde inte alls med den bild jag hade fått från ungdomsböcker där hjältinnan alltid får sin bok publicerad (och dessutom kan leva på förskottet från boken).
Nu vet jag att den bild jag hade av bokbranschen var förlegad. Nuförtiden får förlagen enorma mängder med manus varje dag (kanske inte riktigt lika många som antalet snäckskal på bilden men något ditåt), fler än de har möjlighet att läsa och kommentera ens om de tredubblade antalet anställda. Borde de då inte femdubbla antalet anställda så att debutanter får snabba och personliga svar? Är det inte vansinnigt oseriöst att låta bli? Det är ju presumtiva författare som blir besvikna och känner sig illa behandlade när de inte får svar. Nej. Förlag är vinstdrivande företag och precis som alla andra företag behöver de balansera utgifter och intäkter. Skulle de dubbla antalet anställda skulle de författare de ger ut idag inte få minsta lilla öre för sina böcker.
Bättre vägar än att skicka in spontanmanus
Ska då alla blivande författare finna sig i att skicka manus efter manus till förlag som inte ens gitter svara? Nix. Något annat jag lärt mig med åren är att förlag hittar intressanta författare på många andra sätt än via det stora berget av manus som skickas in. Exempelvis via bloggar, sociala medier, olika former av tävlingar, skrivutbildningar, rekommendationer, seminarier, manuspitch på bokmässan och via egenutgivna böcker. (Läs exempelvis hur Piratförlaget antar debutanter).
Detta betyder att jag numera bara skickar in manus till förlag om de ber mig om det, jag skickar inte in manus på spekulation, så kallade spontanmanus. Mitt tips är att göra som jag. Skriv, blogga, ge ut böcker och låt förlagen kontaktar dig. Det är garanterat roligare än att vänta på refuseringsbrev.
Detta var en artikel ur en bloggserie om misstag författare gör – och vad de borde göra istället. Vill du läsa fler exempel, läs boken ”10 misstag författare gör” av Kim M Kimselius, Kristina Svensson och Lennart Guldbrandsson.
