Meny Stäng

Vad är ett riktigt förlag och varför är författare får?

Under sommaren har diskussionen om förlag, hybridförlag och eget förlag rullat vidare. Jag märker att det fortfarande verkar finnas en del oklarheter om skillnaden på olika utgivningsformer och vad som är ett “riktigt förlag”. Därför tänkte jag ta med dig på en resa som jag hoppas reder ut frågan en gång för alla. Det är inte första gången jag berör ämnet, för sex år sedan redde jag ut skillnaden i blogginlägget välja rätt (hybrid)förlag för din bok.

Vårt första stopp denna gång är i Västergötland. Vi ska åka till Sjuhäradsbygden eller Knalleland.

Häggåns dalgång

I Häggåns dalgång ligger så kallade förläggargårdar på rad. De är herrgårdsliknande byggnader med flyglar som byggdes av förläggare i början av 1800-talet. I andra landsändar har pampiga skrythus bekostats med intäkter från råvaror som timmer, malm eller säd, här var det istället entreprenörskap ihop med arbetskraft som skapade välstånd.

Förläggarna i Häggåns dalgång jobbade med tyg. De kunde vara både kvinnor och män som hade kapital, oftast genom att de var storbönder. Kapitalet investerade de i råvaror som ull, lin och senare bomull. Råvarorna skulle därefter förädlas. Det skedde genom att människor från mindre bondgårdar och torp i trakten hämtade materialet i förläggargården. De gick sedan hem och spann, stickade eller vävde.

Det färdiga tyget köptes sedan upp av förläggaren som sålde det själv eller till knallar som i sin tur sålde det vidare. Den här organiserade hemtillverkningen är grunden för den svenska industrialismen. Ur den utvecklades textilindustrin som blev startskottet för en process som stöpte om landet.

1800-talets förläggare var riskkapitalister

Vad lärde vi oss av denna historiska utvikning förutom det uppenbara att det är i toppen som rikedomen samlas? Jo att förläggandet handlade om att satsa pengar, skapa en produkt och sälja den till konsumenter. Förläggarna var en typ av riskkapitalister. En annan detalj att notera är att förläggarna satt på kanalerna till kunderna. Samt att de bytte råvara i takt med att efterfrågan från kunderna förändrades. Vill man kan man också lägga märke till att de så småningom slogs ut av nya arbetssätt i form av fabriker.

Förläggandet blev kvar i bokbranschen. Traditionellt arbetande bokförlag har tagit in en råvara, som varit manus snarare än ull. Denna har de förädlat, inte genom att låta torpare väva den utan med hjälp av lektörer, redaktörer, sättare och tryckare. De har därefter sålt den färdiga produkten via bokhandlare till konsumenter. De första bokhandlarna var förresten kringvandrande ungefär som knallarna som sålde tyger. Den framgångsrika förläggaren är den som har haft näsa och lyckats förutspå vad kundernas kommer att efterfråga och ta fram den varan.

Författarna är fåren

Var kommer författarna in i min liknelse? Jo de är fåren som tillhandahåller ullen det vill säga de är längst ner i kedjan. Dessutom får de betalt sist, de får betalt först efter att konsumenten har köpt den färdiga boken (nu hoppar jag över sedan att förläggare betalar ut förskott på försäljningen, historiskt är det en parentes även om en del författare har hakat upp sig på den detaljen ).

Det finns stora skockar med får och förläggarna kan välja och vraka vilken ull de vill ha. Den mesta fårull i Sverige slängs idag. Samtidigt är det kö för att köpa ull från vissa raser som Jämtlandsfår. Det beror på att olika får producera ull av helt olika kvalitet och beroende på vad som är i ropet under en viss period är olika ull attraktivt. Sedan kan samma får ge olika typer av ull. Man skiljer bland annat på täckull och underull.

Ett driftigt får kan sälja dessa separat och få en större intäkt än de får som skriver på avtal för hela årets ullproduktion utan att förhandla. Sedan har vi de får som inte har så mycket kunskap och säljer både kött och fäll på samma bräde och därmed bara kan sälja en gång… Jag tror vi lämnar fåren. Vi byter till hantverkarbranschen. (Men vill du förkovra dig i skillnaden mellan att producera ull och att producera IP så har jag bloggat om det också).

Att anlita hantverkare

Om du bor i hus är du säkert bekant med det återkommande behovet av att renovera och underhålla. Gräset ska klippas, häckar ansas och huset målas. Inomhus ska badrummet renoveras och emellanåt vill man byta tapeter. En del av dessa uppgifter är inte alltför komplicerade, andra kräver specialistkunskaper. Det finns kurser och manualer för den som vill lära sig varje moment och göra allt själv från gräsklippning till slamsugning. Men många väljer att istället googla efter en hantverkare för vissa moment.

För det tar en förbaskad massa tid att lära sig allt och en hel del är inte alltför kul heller. Många människor känner att de hellre lägger tid på annat. Hur många moment man vill leja ut och vilka beror på husägarens förkunskaper, hur mycket tid personen har samt fallenhet för olika saker. Häckklippning är kanske årets höjdpunkt för en person medan grannen med ryggproblem lejer ut det. Husägarens ekonomi är också en faktor.

Takläggaren hjälper dig med en tjänst mot betalning

Hantverkaren är expert på sitt område. Han eller hon har rutin för han eller hon lägger tak dagarna i ända och har ändamålsenliga verktyg. Det kan därför gå snabbare för hantverkaren än för den glada entusiasten att göra samma sak. Dessutom slapp husägaren lära sig momentet och utföra det.

En del tycker därför att det är väl värt pengarna att anlita en takläggare (eller någon annan hantverkare) medan andra tycker att samma sak är dyrt. Men det beror ju delvis på vilka ekonomiska förutsättningar som husägaren har, och kvaliteten på tjänsten som levereras.

Det finns bra och mindre bra hantverkare

Hantverkare finns i alla former och fasoner. Det finns stora och små firmor, det finns företag med tjusig reklam och de som aldrig behöver berätta att de finns för att de är så efterfrågade. Det bästa sättet att sortera dem är att gå på rekommendationer från människor vars omdöme du litar på.

Ska du byta tak och anlitar samma företag som dina grannar blev nöjda med och vars tak du tycker blev snyggt, då är sannolikheten rätt stor att de byter taket enligt utsatt tidsplan och de sätter på exakt det tak du har betalat för. Det kan vara begagnade tegelplannor eller kopparplåt beroende på vad ni kommit överens om.

Om du istället anlitar de som kommer och ringer på din dörr och säger att ditt tak behöver bytas, då finns risken att du betalar för att få taket bytt och får ett läckande tak som resultat.

Takläggare som kallar sig för förläggare

Vad sjutton hade nu takläggarna att göra med fåren? Jo takläggarna är förstås olika typer av bokutgivningstjänsteföretag. Företag som mot betalning tar ditt manus och ser till att det är möjligt för konsumenter att konsumera. Exakt som en hantverkare.

Företagen kan kalla sig för bokutgivningsföretag, hybridförlag, förlag, print-on-demand eller gurkmeja. Kort sagt kan de kalla sig för vad som helst och vem som helst kan klistra etiketten “förlag” på sitt företag. Det finns ingen officiell ackreditering, diplomering, körkort eller liknande för förlag. Att ett företag är medlemmar i Förläggareföreningen säger inte ett pip om deras affärsmetoder.

Jämför äpplen med äpplen, inte med segling

Det är en smula förvirrande för nybörjare i branschen att både varuproducerande riskkapitalister och tjänstesäljande hantverkare kallar sig för förlag men det är viktigt att skilja dem åt när man ska jämföra dem.

Min uppfattning är att det finns allt från hårt arbetande idealister till rena sol- och vårare i båda kategorierna. För att underlätta för nya människor att upptäcka och undvika lurendrejare behöver man titta på varje kategori för sig och jämföra olika alternativ inom den utgivningsformen. Annars jämför man inte äpplen med päron utan äpplen med segling.

Ibland känner jag mig en smula ensam om denna uppfattning. Så fort som olika typer bokutgivning diskuteras i olika Facebookgrupper så dyker det upp folk som säger att du ska absolut inte anlita en takläggare för att byta ditt tak, du ska vänta på en förläggare dyker upp och vill förädla ditt hus istället. Det ena är att vara underleverantör till en varuproducent och det andra är att anlita en specialist för att utföra en tjänst som man vill ha utförd. Det är en förbaskad skillnad i vilken relation du har till dem.

Vill du vara ett får eller chef?

Om du anlitar en hantverkare är det du som är beställaren, du som är uppdragsgivaren och du som betalar. Och du äger taket efteråt. Er affärsuppgörelse startar när du vill det och är avslutad när taket är levererat.

Det är något helt annat än att vara ett förhoppningsfullt får som går runt och väntar på att just din ull ska bli upptäckt samt förvandlas till ett tyg som någon vill sälja åt dig. Jag säger inte att det är ett dåligt liv att vara ett får (eller att författare är får i annan bemärkelse än i den liknelsen jag använt här). Tvärtom har många författare utvecklat mångåriga relationer med sina förläggare till ömsesidig belåtenhet. Är du ett nöjt får (förlåt författare) så fortsätt med det.

Men är du debutant kan ditt tak hinna rasa ihop innan det dyker upp en räddande ängel om du lyssnar alltför flitigt på råden att undvika alla hantverkare.

Många företag blandar en egen cocktail

Min poäng här är att vi måste hjälpas åt så att nya i branschen förstår skillnaden och inte bara slentrianmässigt svara dem att “du ska få betalt, inte betala” (ett uttalande som avslöjar en bottenlös oförståelse). En komplicerande faktor är att många företag blandar affärsmodell samt att en hel del har egna mellanvarianter vilket gör det svårare att jämföra dem.

Det finns företag som huvudsakligen är hantverkare men som någon gång emellanåt är riskkapitalister, i varje fall såpass ofta att de känner att de kan skriva att de har traditionella förlagsavtal i sin marknadsföring. Sedan finns det företag som varit riskkapitalister i hundra år men som fyller ut kassan genom att ta emot uppdragsutgivningar. Det finns också företag som räknas som traditionella förlag men kräver att författarna söker några hundra tusen ur fonder för att boken ska få det rätta utseendet.

Erfarna branschrävar debatterar om det är 95% eller 99% av de traditionella förlagen som även ger ut böcker mot betalning. Någon tillförlitlig statistik känner jag inte till men jag skulle säga att möjligheter att få ut din bok är oändligt mycket större om du är beredd att stå för den ekonomiska risken, än om du letar efter en riskkapitalist. Det finns randiga och rutiga skäl till det. Nämligen nästa rubrik.

Det är usel lönsamhet i att sälja böcker

För sisådär tio år sedan gick nio av tio bokutgivningar back. Hos de etablerade förlagen alltså. Idag har ekonomin förändrats i grunden. Lönsamheten har generellt gått ner för tryckta böcker men å andra sidan kan digitala format leva länge och ticka in mindre intäkter under en lång lång tid utan några direkta investeringar. När man räknar på om en titel är lönsam eller ej behöver man numera räkna på flera års livslängd.

Sug lite på stycket ovanför och så har du förklaringen till varför det finns så många företag som gärna säljer sin kunskap i att producera tryckta böcker, och så få som är beredda att ta den ekonomiska risken. Jag känner till många författare som ger ut den tryckta versionerna på eget förlag medan de har sålt ljudboken till traditionellt förlag. Det vill säga, förlaget bedömer att de kan göra vinst med digitalt format men inte tryckt format för samma titel.

Är priset hutlöst?

En annan vanlig reaktion i olika författargrupper är att förfasa sig över vilka hutlösa priser som hantverkarna vill ha för att ge ut en bok. Jag har full respekt för den känslan. De tryckeriräkningar som trillar in hos mitt förlag nuförtiden skulle jag ha svimmat om jag sett för tio år sedan.

Men jag tycker ändå att man ska sätta det i relation till om man får det man beställer. Vill du beställa ett jobb som tar tre veckor att utföra och anlitar ett företag som ska betala någorlunda avtalsmässiga löner och sociala avgifter så kommer det att vara kostsamt. Sedan förekommer det att du betalar för tre veckors jobb av ett proffs och får en praktikant. Då är det läge att ropa skandal. Å andra sidan finns det en hel del enmansfirmor som har en timlön som facket inte skulle tillåta på McDonalds. Det är som sagt en prispressad bransch.

Jag har sagt det förr: det är buslätt att ge ut en bok efter konstens alla regler men det är skitsvårt att välja vilka delar man kan prioritera bort för att få lönsamhet. Detta sagt med adress till alla som ödslar tid på att räkna antalet korrfel i Camilla Läckbergs böcker.

Får man igen pengarna?

En annan fråga är om man får igen pengarna? Fiffigt nog har jag redan bloggat om detta och lägger en länk till Hur många böcker säljer man? Men jag påminner också om detaljen ovan med hur många, eller snarare få, bokutgivningar som går plus. Kan också repetera att på “den gamla goda tiden” så var medianinkomsten från bokförsäljning bland Författarförbundets medlemmar 20 kkr per år. Så har du lite förutsättningar som en grund.

Beklagar om jag inte låter så värst positiv i detta inlägg. Men trots att jag försökt hålla mig borta från författardiskussioner under sommaren så har jag sprungit över några uttalande som får mig att himla med ögonen. Jag brinner för att författare ska få vettiga inkomster. Och jag anser att om man generellt varnar för att anlita hantverkare (istället för att ge verktyg för att sortera ut agnarna från vetet) så ökar man utrymmet för de som vill låtsas vara förläggare och “anta manus” fast de inte är varuproducerande riskkapitalister utan hantverkare.

Vad är mina förslag på hur agera?

Jag vill avrunda med några försök att komma med konstruktiva tips.

  • Läs vad jag skrivit om författarekonomi.
  • Förstå att som författare är du enbart i undantagsfall löntagare utan i princip alltid företagare som skriver på spekulation (och i de fall du jobbar på uppdrag mot lön är det inte säkert att du har några rättigheter till verket i framtiden).
  • Du producerar IP (intellectual property, immateriella rättigheter) som kan kommersialiseras på olika sätt. Det är i kommersialiseringen som pengarna ligger, inte i idéerna.
  • När du ska utvärdera olika utgivningsalternativ, räkna på minst tio års livslängd (det vill säga det väsentliga är den totala intäkten från verket, inte ett eventuellt förskott på framtida försäljning).

Ullen och förläggargårdarna dyker upp i mina böcker

Visste du förresten att vi importerar en hel del ull i Sverige? Att vi slänger den inhemska produktionen och sedan importerar yllekläder känns en smula bakvänt. Det beror på att det inte finns några kamgarnsspinnerier kvar i Sverige. Detta är överskottsinformation från arbetet med Hundra nedslag i Mölndal. Biten med förläggargårdarna kommer från Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm.

Uppskattar du sajten och vill stötta den finns det många sätt att göra det på. Jag har en oanvänd Patreonsida och så kan du alltid passa på och läsa mina böcker. Ha det bra och lycka till med din utgivning.

Publicerad iBlandade författartips

Mer läsning

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.