Författarkollegor: inspirerande, stöttande och utvecklande

Då var det helg igen och dags att publicera något författarrelaterat. Igen! Det känns som att jag alldeles nyss tryckte på schemalägg för min manual för att komma igång och skriva sin självbiografi. Jag var väldigt nöjd över att jag hade producerat den artikeln. Både för att jag kände att texten var bra och har potential att hjälpa många, och för att jag fått ihop något vettigt i god tid innan söndagen. Och så är det redan helg igen.

Just nu rinner veckorna iväg i extra snabb takt. Det beror delvis på att det är mer än lovligt turbulent på mitt extrajobb. Det är så larvigt mycket tjafs där att skulle jag skriva ner det i en roman skulle testläsarna gnälla över att det var orealistiskt. Denna situation dränerar mig på energi. Den som är kvar lägger jag på att hasa mig runt i skidspåren. Jag är i fjällen och tanken är att stanna här tills jag antingen får lappsjuka eller kondition, vilket som dyker upp först. .

Författarkollegor är viktiga för stöttning

Just nu är prognosen att jag stannar i fjällen för gott. Det går väldigt trögt i skidspåren och jag trivs utmärkt. Jag känner mig inte ett dugg ensam. Tack vare sociala medier är författarkollegor bara en knapptryckning bort om jag behöver.

Att omge sig med skrivande kollegor är något jag lyft förut. En av deras viktigaste uppgifter är att stötta när det är tungt. Gissa om dagen kändes ljusare när jag oväntat läste denna hyllning från Kim M Kimselius.

Det är just så vänner ska vara, samarbetspartner. De ska vara balkongmänniskor, lyfta upp en ur gråheten, få en att må bättre och orka skriva lite till och lite till och lite till… Även om vi bor i olika delar av Sverige och ibland Europa, håller vi daglig kontakt och stöttar varandra.

Sådana vänner som Kristina och Lennart gör arbetsdagen betydligt mycket roligare.

Har du inga balkongmänniskor i din vänskapskrets, se till att skaffa dig dem. Släng alla källarmänniskor som drar ner dig och ha folk som lyfter dig istället. Med balkongvänner kommer du långt, de bär dig över svårigheterna och gör din dag ljusare.

Tack Kristina och Lennart för att ni klev in i mitt liv! 

Stor kram till dig Kim som är den mest peppande människa jag känner. Ibland önskar jag att du bodde lite närmare så jag fick chansen att krama charmknutten Kotten också. (Sociala medier har en begränsning när det kommer till att prata med husdjur).

Bolla författaryrkets förutsättningar

En annan kollega jag har kontakt med tack vara sociala medier är Jenny Forsberg. Hon tillbringar som vanligt vintern på La Gomera (vi har olika uppfattning om huruvida snö är något man ska resa till eller fly ifrån :-)). Hon deklarerade nyligen att hon slutar skriva romaner och motiverar varför. Den korta versionen är att hon ej får det att gå ihop ekonomiskt.

Denna nyhet ledde till en intressant diskussion om författaryrkets förutsättningar. En del av den kan ni följa i kommentarerna till Jennys inlägg. Vi har båda två i många år strävat efter samma mål. Vi vill minska beroendet av att sälja vår tid. För tid är en ändlig resurs som ej är skalbar. Jenny kallar motsatsen för passiva inkomster. Jag gillar inte riktigt ordet, även om jag gillar tanken. Det hon kallar för passiva inkomster ser jag som senarelagda intäkter.

Det spelar mindre roll vad vi kallar det för, det är mer intressant hur de ska skapas. Jag laddar för att skriva en artikel om detta. Har ju så smått börjat samla en del texter taggade med författarekonomi.

Inspirerande att följa kollegors resor

Om man bara följer medias rapportering av livet som författare är det lätt att tro att berättelser som Mariette Lindsteins är vardagsmat. Vi som vet att det inte är det är desto mer imponerade. Just nu duggar framgångsberättelserna tätt. Hennes serie om Sekten på Dimön håller på och erövrar världen och rättigheterna till tv-serie är sålda.

Snöbollen har verkligen kommit i rullning för Mariette. Det är henne väl unt. Det är också roligt för oss andra att följa fenomenet från sidan. Om någon har missat det debuterade hon 2015 på ett litet förlag och, upplever jag, slet hårt med att nå ut till läsare. Mitt intryck är också att hon har fokus på rätt ställe, nämligen läsarna. Hon har själv skrivit (har jag för mig) att hon har som regel att alltid svara på läsarbrev direkt.

God tur!

Mitt fokus just nu är att jag ska ta en till skidtur i terrängen som syns på bilderna. Förr eller senare lossnar det väl och jag får fart under skidorna. I annat fall får jag packa med mig pannlampa så att jag kan ta mig hem i mörkret.

Samma sak med mitt manus. Förr eller senare lossnar det väl. När jag kommer hem ska jag plocka fram det och verkligen försöka att koncentrera mig på det som är väsentligt, vilket är att bli klar med nästa bok.

Trevlig helg!

Mer läsning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.