Om man skriver en bok ihop eller ordnar en mässa tillsammans så kommer förr eller senare frågan: Hur ska intäkterna fördelas? Ska de delas efter insats eller ska alla få lika mycket oavsett insats? Och vad räknas som insats? Bestäm på förhand vad ni tycker är rättvist.
I Tre hattar fick Kim M Kimselius igenom sin vilja
I Tre hattar var vi från början inte överens om vad som var rättvis fördelning av intäkterna. Jag och Lennart tyckte att Kim borde ha en större andel än oss eftersom Kims man Jan också lägger ner tid på våra böcker. Jan sköter en hel del av det administrativa jobbet (förutom lagar mat åt oss när vi ses). Vi föreslog därför att Kims andel skulle vara 40 % istället för 33 %. Kim vägrade. Jan ville inte höra talas om några procent. Det blev som Kim ville, vi delar lika på intäkterna. En tredjedel var.
Vi gör också vårt bästa för att dela lika på jobbet. Det betyder inte att vi står med stoppur och kontrollerar att vi lagt ner lika många timmar varje månad, och vi gör heller inte en tredjedel av varje arbetsuppgift. Men sett över ett år försöker vi lägga ner lika mycket arbete. Ingen vill vara den som sviker eller åker snålskjuts på de andra. Alla vill dra sitt strå till stacken.
Vi räknar oss som jämlikar och att vår tid är lika mycket värd oavsett om vi skulle debitera olika timpenning i andra sammanhang. Att dela lika på arbetet innebär då att i stort sätt lägga ner lika många timmar. Det är inte nödvändigtvis rätt väg för alla samarbeten.
Experten byter varumärke mot arbetstimmar
Det finns fler bytesvaror i ett samarbete än arbetstimmar, som expertis och varumärke. Om två personer samarbetar där den ena är betydligt mer välkänd än de andra så bidrar kändisen med sitt namn och varumärke, något som leder till ökad försäljning. Den andra personen bidrar med hårt arbete. Ett exempel är den amerikanska författaren James Patterson som har satt sitt namn på många deckare som är skrivna i samarbete med mindre kända författare. Exakt arbetsfördelning är inte känd men av produktionstakten att döma är det omöjligt att James Patterson skriver hälften av texten. Gissningsvis bidrar han dock på något sätt, kanske genom feedback på manuset.
Fenomenet är gammalt. Under andra halvan av 1000-talet signerade Öpir många runstenar i Mellansverige. Öpir kan ha varit en synnerligen produktiv runristare men med tanke på antalet runstenar som är bevarade så menar en del forskare att namnet användes av en verkstad som bestod av flera personer.
Barockmålarna Rubens och Rembrandt hade verkstäder med elever som målade i samma stil. En del verk som tillskrivs mästaren kan ha målats av elever under överinseende av den namnkunniga målaren.
Det finns många varianter på detta där en person agerar mentor för personer som är nyare i branschen. Drivkraften kan vara ideell, ett före detta fotbollsproffs som börjar träna ungdomar för att ge tillbaka av sin tid till sin egen gamla fotbollsklubb. Eller en välkänd operasångare som startar en kör för hemlösa. Det kan också vara en affärsidé, att en erfaren författarcoach erbjuder ett års mentorskap mot en avgift.
När personer i ett samarbete har olika ingångsvärde kan det leda till diskussioner om hur arbetet ska fördelas. I en del sammanhang kan det vara helt rätt att alla hjälps åt att städa omklädningsrummet för att visa att ingen är för mer än den andra. I andra sammanhang är det slöseri att experten lägger tid på att koka kaffe när hen är den ende som kan utföra andra arbetsuppgifter. Det är inget bra utnyttjande av expertens tid om hen ska bidra både med unik kunskap, unika arbetsuppgifter och sedan lika mycket av grovarbetet som alla andra.
Bra att kunna växla tid mot pengar
För ett långsiktigt samarbete mellan jämlikar tror jag att det är vettigast att alla delar någorlunda lika på nedlagd tid, grovarbetet och intäkter. Men jag tror också att det kan vara bra att kunna växla tid mot pengar. Låt oss säga att ett samarbete startas med förutsättningen att arbetet ska delas lika, men halvvägs måste den ena personen dra ner på sitt engagemang av personliga skäl. Då kan det vara en lättnad för vederbörande att kunna växla tid mot pengar och lämna över arbetet på sin kompanjon utan dåligt samvete. Kollegan får jobba mer, men tar också hand om motsvarande större del av intäkterna.
Att däremot kräva full betalning, trots att man inte gjort sin avtalade del är en tveksam väg om man vill ha ett långsiktigt samarbete. Låt oss titta på ett sådant exempel. En grupp bestämde sig för att tillsammans producera och sälja en snygg presentbok till lokala företag. Arbetsuppgifterna delades löst in i produktion respektive sälj och en projektplan togs fram som sträckte sig ett par år framåt.
En professionell språkexpert la ner veckor av obetald arbetstid på att redigera texterna till publiceringsbar nivå. Andra la ner lika mycket tid på att göra layout och ta fram de fotografier som skulle sälja boken. Personer ur produktionsgruppen klämde på pappersprover, studerade offerter från olika tryckerier och räknade på utgivningen. De slet hårt i förvissningen om att när de var klara med sin bit skulle ett annat gäng ta över det tunga lasset att marknadsföra och sälja boken. I säljteamet ingick flera personer som ofta var ute och sålde böcker på marknader och liknande. De hade på möte efter möte vitt och brett lovat att åka runt till vartenda företag i kommunen och aktivt sälja in boken.
Efter ett och ett halvt års arbete var boken färdig att tryckas. Då var säljteamets plötsligt inte lika entusiastiska längre. De hade tappat lusten och allt de sagt tidigare, allt de lovat var totalt bortglömt. De hade bokat in annat i kalendern, de hade inte tid.
Säljteamet föreslog att böckerna istället skulle delas upp mellan de ingående författarna och så skulle var och en ansvara för att sälja sina exemplar. Det var rättvis arbetsfördelning enligt dem. Att ett dussin personer skulle konkurrera om att sälja samma bok till samma företag i samma kommun var enligt dem den smidigaste lösningen. De såg inget problem med att flera författare skulle stå på samma lokala mässa bredvid varandra och skrika ”hej, köp mina ex och inte från hen bredvid för jag har slitit mer med boken än vad min ex-kollega gjort”.
Personerna som från dag ett erbjudit sig att ingå i säljsteamet smet helt enkelt från sin del av arbetet. Den förväntan kollegorna hade på att dem att de skulle hålla sina ord avfärdade de som en dold agenda (en flagga som tydligen kan hissas när som helst utan krav på att kunna visa någon substans).
Viktigare att alla fullföljer sina uppgifter, än rättvisa
Däremot tyckte säljteamet att de skulle ha lika stor andel av intäkterna som övriga. Att några lagt ner arbete motsvarande tiotusentals kronor medan andra inte gjort ett skit – utan tvärtom – i högsta grad var ansvariga för att projektet misslyckades med sina mål, spelade ingen roll.
En enda man opponerade sig och tyckte att det var ett rent ut sagt skamligt förslag. Efter en del diskussioner i gruppen blev det i slutänden så ändå. Alla författare fick lika mycket pengar från de fåtal exemplar som trots allt såldes gemensamt, och alla fick lika många av de osålda exemplaren, oavsett insats.
Jag vet inte hur gruppen kom fram till detta resultat. Kanske värderades inte det arbete som produktionsgruppen lagt ner. Kanske hade deltagarna bara helt olika uppfattning om vad som är rättvist. Kanske insåg de att diskussionen om fördelningen av de spottstyvrar som kom in enbart var av symbolisk betydelse. Den stora förlusten var att några saboterade projektet genom att inte stå vid sina ord. Diskussionen om fördelning av pengarna var olycklig då den flyttade fokus från det stora problemet: de som svek. Svikarnas intresse av att genomföra sitt jobb ökade inte när det ifrågasattes varför de skulle få några pengar när de inte hållit sina löften. Det kan ibland vara taktiskt att vara generös mot de som inte förtjänar det i hopp om att de ska hålla vad de lovar.
En sak är säker, den gruppen kommer aldrig att jobba ihop igen. Tre hattar fortsätter att jobba ihop. I längden lönar det sig att vara överens om vad som är rättvist.
Årets bok från Tre hattar har arbetsnamnet 10 sätt samarbete lyfter din kreativa karriär. Med ojämna mellanrum publicerat utkast ur arbetet med boken. PS! Bilden är inte ett av Öpirs verk, det är ett äldre verk.
