Misstag: Samarbetar med idioter

Att samarbeta med andra författare kan vara allt mellan himmel och helvete. Samarbeten kan göra att du skriver bättre böcker som säljer så bra att de förändrar din karriär. I andra änden finns de samarbeten som slukar så mycket energi att du hade kunnat skriva en serie med tegelstensromaner och sälja dem till sexton länder på samma tid, om du hade jobbat på ett eget projekt. Däremellan finns det många mellanlägen där du får kollegor att bolla idéer och dela författarskapets berg- och dalbana med. Delad glädje är dubbel glädje!

anders-pers-0054

Samarbeta för att skriva bättre böcker

Att skriva en bok ihop med någon kan gå fortare, vara roligare och ge bättre resultat än om du gör det ensam. Istället för att sitta själv på egen kammare och grubbla över en formulering har du någon att bolla innehåll och språk med. Två huvuden är nästan alltid klokare än ett och ni kan vrida och vända på frågor ihop, vilket sparar tid och du slipper köra fast.

En samarbetspartner eller två kan dessutom vara god hjälp på traven för att prioritera det aktuella manuset så att det blir klart enligt tidsplan. Du vill ju inte vara den som försinkar boken utan skyndar dig att få klar dina delar till nästa avstämning. Deadlines och kollegor kan vara perfekta botemedel mot skrivkramp.

Två huvuden har fler kunskaper än ett vilket gynnar bokprojektet. När jag och Joanna Björkqvist en gång i tiden skrev Förverkliga din bokdröm ihop hade vi tydliga roller. Joanna var mycket bättre på grammatik och språk än vad jag var så hon redigerade alla mina texter. (Hon är fortfarande bättre på detta och tar uppdrag som redaktör). Jag är i gengäld bra på att strukturera upp ett faktainnehåll i lämpliga kapitel, en roll jag även har när jag samarbetar med Kim M Kimselius och Lennart Guldbrandsson.

Samarbeta för att sälja fler böcker

En bok med flera författare säljer praktiskt taget automatiskt bättre än en bok med en författare då två eller flera personer har en större läsekrets än en person. Ju fler som slår samman sina nätverk och hjälps åt med att marknadsföra en gemensam bok, ju mer kan den sälja. Bokförsäljning är som en snöboll, det gäller att få den i rullning, sedan rullar den av sig själv. Rullningen handlar om att få ut boken i tillräckligt många exemplar i en viss grupp med människor så att den kan bli en snackis bland dem. Är den sedan bara bra kan den sälja sig själv genom att läsarna rekommenderar den till andra.

I de anglosaxiska länderna är det därför vanligt att flera författare går samman i gemensamma marknadsföringsprojekt. De kan bunta ihop e-böcker till en gemensam samling som säljs under en begränsad tid till lockpris. Idén är att respektive författares läsare ska upptäcka kollegornas böcker. Ibland tar försäljningen fart, ibland floppar den, men det finns otaliga exempel på när egenutgivare på detta sätt kommit upp i den absoluta toppen på försäljningslistor med stor status. Förutom att det har varit en fjäder i hatten just då, kan de därefter alltid kalla sig för bästsäljare enligt Listan med Status. Något som kan gynna försäljningen av framtida böcker.

Samarbetar med idioter

Samarbeten är med rätta populära men det är lätt hänt att man någonstans halvvägs in i samarbetet känner att man samarbetar med idioter. Det är givetvis (oftast) inte fallet utan man har bara inlett samarbete med personer med andra erfarenheter, förväntningar och ambitionsnivå än man själv har.

Jag brukar likna samarbete vid en återkommande pick-nick. Någon släpar dit ett rejält lager med dryck, en annan bakar sin specialtårta medan den tredje breder ut dukarna. Andra hackar grönsaker till en smarrig sallad, handlar ostar eller fixar sånghäfte. Helheten när alla rätterna står uppdukade på bordet är större än delarna. Det är blandningen, att alla bidrar med sin specialitet som gör pick-nicken rolig. Det skulle bli en rätt trist fest om en tog med sig kuvertbröd och resten kom tomhänta. Det sista tycker jag är fullständigt självklart – men oj vad många andra varianter det finns.

Det finns de som tycker att det är självklart att de ska gratisäta. Den hittills märkligaste motiveringen jag hört är personen som hävdade att hen vid något annat tillfälle för flera år sedan med helt andra deltagare minsann var den som hade med sig mest mat och därmed ”har gjort sitt”. Den nya konstellationen skulle därmed serva hen gratis.

Sedan har vi de som lovar att fixa lokalen som allt hänger på och sedan försvinner spårlöst från jordens ytan veckan innan själva festen, utan att berätta att de inte har gjort något och inte kommer att göra något.

gunnebo-7484

Eller de som kritiserar andras tårtor utan att erbjuda sig att göra en bättre tårta själv. Det är överlag lätt att ha åsikter och komma med förslag. En del verkar tro att man ska bli så tacksam över att de gjort den stora insatsen att kläcka en idé att andra gladeligen ska lägga ner några veckors arbete på att genomföra den.

Har jag nämnt de som inte kan fokusera på rätt saker? De som ägnar en vecka åt att bråka om färgen på servetterna? Eller hellre lägger tid på att dela upp resterna med millimeterrättvisa än på att bjuda in till pick-nicken?

Ett särskilt omnämnande till de vars minne är så kort att de blir skitförnärmade över att övriga förväntar sig att de faktiskt ska ta med sig sådant de upprepade gånger har lovat. Eftersom de ärligt inte minns så blir de förbannade på övriga och anklagar dem för än det ena än det andra.

Välj rätt samarbetspartners

För att undvika att hamna i situationer där det känns som att du samarbetar med idioter gäller att välja rätt samarbetspartner. Exempelvis sådana som:

  1. Förstår grundprincipen. Ett framgångsrikt samarbete bygger på att alla förstår att 1 + 1 blir större än 2. Det vill säga att om alla investerar 100 timmar kan man gemensamt nå längre tillsammans än vad var och en kan göra på egen hand om de lägger samma tid på egna projekt. Detta innebär att om samarbetet avbryts i förtid så förlorar alla deltagare. De förlorar tiden de lagt ner men framförallt möjligheten att nå projektets potential. Det betyder att kompromisser är viktigare än att få igenom sin vilja i alla lägen.
  2. Är duktigare än du själv. Om du samarbetar med personer som kan mer och annat än du själv kan du lära dig saker och den gemensamma boken blir bättre än om du hade skrivit den själv. Attityd är dock viktigare än kunskap. Den som inte kan koka ägg men är beredd att läsa en kokbok för att lära sig är att föredra som samarbetspartner framför en mästerkock som inte vill kavla upp ärmarna eller någon som säger ”det går fortare om du som kan gör”.
  3. Har fler läsare än vad du själv har. Detta kanske låter elitistiskt men om samarbetet går ut på att dina läsare ska upptäcka kollegornas verk och deras läsare upptäcka ditt skrivande, bör du bara samarbeta med de som har lika många läsare. Annars delar du med dig av dina läsare utan att få några tillbaka. Och givetvis är det viktigt att dina läsare tycker att kollegornas bidrag håller samma kvalitet som ditt, annars kan du förlora dina läsare i framtiden.
  4. Är generösa. Ett bokprojekt, oavsett om det handlar om att skriva en bok från grunden eller ”bara” samarbeta om försäljningen, är ett stort arbete. Det kan handla om flera hundra eller flera tusen arbetstimmar. Det säger sig självt att var och en kommer att ha lättare att se det arbete hen lägger ner själv och emellanåt känna att hen arbetar mer än övriga i samarbetet. Då gäller det att ha förmågan att se vad dina kollegor gör och förstå att de antagligen sitter på sin kammare och känner likadant. Om ni är två och båda känner att ni gör 60 % av arbetet så har ni nog delat det precis lika. Och även om det skulle vara så att fördelningen snarare är 40-60 % så förlorar du bara på att påpeka det för din kollega i gnälligt tonfall (se även punkt 1).
  5. Har grundläggande projekterfarenhet. Det finns skrivande personer med allehanda bakgrunder, livserfarenheter och utbildningsnivåer, vilket på många sätt kan berika ett samarbete. Men det betyder också att erfarenheterna av projektplaner varierar högst väsentligt. För oss som har arbetat som chefer eller projektledare i den ”civila karriären” är det naturligt att har man åtagit sig att göra något så gör man det, och får man av någon anledning förhinder så meddelar man det till resten av gruppen, så att en ersättare kan utses. Man släpper inte bara en uppgift. Man klarar också av att planera längre fram än någon timme i taget.

Sätt upp grundregler

Ett sätt att underlätta samarbetet är att prata igenom förutsättningarna och förväntningarna på projektet, och på varandra, i förväg samt formulera ett antal grundregler. Dessa kan sedan nedtecknas på ett papper och signeras om man vill, men gör inte misstaget att ha övertro på skriftliga avtal. Att skriva ett avtal som tar hänsyn till precis alla eventualiteter som kan uppstå under ett projekt tar tid, är komplicerat och blir därmed dyrt. Även om avtalet närmar sig Svea Rikes Lag i omfattning, och innehåller massor av klausuler om hur stort skadestånd den som bryter samarbetet ska ge övriga, kan det ändå aldrig ersätta att samarbeta med personer som är handlingskraftiga, generösa, gör det som de åtagit sig och förstår vikten av att driva samarbetet i mål.

Detta kan vara värt att prata om i förväg.

  1. Ambitionsnivå och syfte med projektet. Är den gemensamma boken ett tidsfördriv för glada amatörer eller en säljbar produkt av yrkesförfattare?
  2. Bestämma att den som utför en uppgift har beslutsrätt. Den som bakar tårtan väljer färg.
  3. Ingen får såga ett förslag utan att komma med ett bättre.
  4. All kritik måste inkomma i rätt tid. Om man missat deadline så har tåget gått och då behåller man sin kritik för sig själv. Den enda effekten av att kritisera ett beslut gruppen tagit ett halvår tidigare är att sprida dålig stämning i gruppen, vilket inte befrämjar samarbetet.
  5. Tidsåtgång. Oavsett om projektet handlar om att lägga 40 timmar på ett projekt en vecka eller en timme i veckan under ett år är det lämpligt att prata igenom detta innan och se till att alla har möjlighet att avsätta lika mycket tid.
  6. Telepati fungerar ej. Alla kan få förhinder, att livet kommer emellan och att man behöver avsäga sig sina uppgifter. Alla har förståelse för det, om de får förvarning i tid på sådant sätt att informationen går fram.
  7. Hur hantera fripassagerare som inte gör något? I grupparbeten i skolan fanns det inga val, då åkte alltid ”duktiga flickan” på att skriva hela grupparbetet medan ”stökiga killen” smet undan. En del menar att så fungerar det även när vuxna ska arbeta ihop men mitt råd är att slänga ut fripassagerarna redan i början för annars förgiftar de hela samarbetet. Värsta scenariot är att två ”duktiga flickor” (oavsett kön) blir osams om hur fripassagerare ska hanteras, vilket gör att båda hoppar av samarbetet och kvar blir bara fripassagerare. Då är allas arbete bortkastat.
  8. Ska inbjudan till projektet vara öppen eller ska deltagarna handplockas? Mitt råd är att aldrig ha öppna inbjudningar till större projekt.

Till sist vill jag föreslå att börja med ett mindre testprojekt för att lära känna de andra författarna och ta reda på vilka som är av det rätta virket. I Tre hattar började vi exempelvis med att ordna ett seminarium på Bokmässan ihop. Det var ett mindre projekt både finansiellt och arbetsmässigt. Året efter, när vi lärt känna varandra och visste att vi samarbetade väl ihop, skrev vi en bok. Efter den framgången började vi genast arbeta på nästa manus.

Varmt lycka till med dina författarsamarbeten!

Jag har turen att vara en del av det produktiva och effektiva författarsamarbetet Tre hattar som består av Kim M Kimselius, Kristina Svensson och Lennart Guldbrandsson. Läs gärna våra tips i boken 10 misstag författare gör.

Mer läsning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *